allt jag aldrig gjorde
Kategori: Dagarna man lever
Hej jag. Förlåt.
Allt är mitt fel. Det är mitt fel alltihopa. Allt det där jag borde gjort men aldrig gjorde för det finns en dag imorgon också och det tar inte så lång tid och du har massa tid på dig och det är en månad kvar, en vecka kvar, det är ingen fara, ta det imorgon, gör något annat ikväll.
Det är mitt fel att ångesten är fastklistrad i magsäcken, att det känns ända ut till huden, den tryckande och pressande och fjäderlätta ångesten som känns som ett ton bly. Känslan av att det aldrig kommer gå över, att jag alltid kommer sitta böjd med ryggen, hukad över ett belamrat skrivbord, fullt av saker som ständigt finns i tankarna och som aldrig lämnar.
Då är det så enkelt med undanflykter och att glömma och inte tänka. För om jag slutar att tänka kan jag ju få lite sinnesro.
Jag kan inte lova mig något. Jag kan inte lova att det blir bättre nästa gång, för det har det ju aldrig blivit. Jag kan inte lova att jag skärper mig, att jag inte kommer gråta över meningslös skit som ingen annan gråter över. Jag kan inte ens lova att jag kommer att försöka. För jag vet inte om det någonsin går över.
