jag ser att du ler
Kategori: Det var då det, Ett vackert liv
Jag hade en gång en jobbarkompis, en kollega om man så vill. En sommarjobbarkompis.
Jag var nästan sjutton och han var tjugosex. Tio år äldre men flera centimeter kortare.
Han gillade att styrketräna, göra vidriga proteindrinkar, dricka whisky och reta mig. Han var där några dagar efter att jag hade börjat och jag var orolig innan att jag inte skulle kunna uttala hans namn rätt.
Dagen efter att jag fyllt år gav han mig en bok, för han hade glömt den dagen före. Han hade pratat om den innan, men jag fattade inte att han faktiskt skulle ge mig den. Det var en hälsning inuti och jag ägnade en hel eftermiddag åt att försöka tyda hans kråkfötter. Inte ens de andra kunde se vad han skrivit, så jag fick komma tillbaka med den dagen efter för att be honom om hjälp.
Vi hade ett internskämt han och jag. Han hade aldrig hört Den svenska björnstammens låt Vart jag mig i världen vänder. Aldrig, inte ens på radio. Jag spelade den för honom och han sjöng fel ord. Istället för vänder så blev det händer och stränder, och sen blev det soliga stränder och öppna händer allt eftersom sommaren gick och skämtet utvecklades. Han gjorde det medvetet och jag tyckte det var lika skämtsamt irriterande varje gång. Tillslut bara skrattade jag.
När jag skulle sluta, två veckor efter min födelsedag, så skrev jag ner hela texten till låten med min finaste handstil, med mina finaste blommor omkring, med mina finaste pennor, på mitt finaste papper. Dagen efter var min sista dag men han jobbade på en annan avdelning då, så jag gav den till någon annan och bad de hälsa till honom från mig.
Jag vet inte om han någonsin fick den.
Han sa en gång, trots att han hade flickvän, att han önskade att jag hade en tio år äldre syster som var precis som jag.
Fan att jag bara var sjutton.
