kallkoppte.blogg.se

Ja det här med att dejta alltså. Var fan ska man börja. Finns ju oceaner att säga även fast jag inte vet hur lång den här texten kommer att bli. 

Jag har ganska nyligen upptäckt det här med att dejta. Inte riktigt i amerikansk mening med att dejta flera samtidigt, men kanske inte riktigt i en svensk mening heller.

I vintras iallafall så bestämde jag mig. "Nu jävlar är jag trött på att vara singel. Något måste fan hända."

Bakgrund: aldrig haft ett förhållande, mycket oregelbundna sexuella kontakter och en vilja att hitta någon fin människa. Sånt där är ju lättare sagt än gjort, att hitta någon fin person, men mer om det någon annan gång. 

Jag hade då bestämt mig, eller iallafall blivit trött nog på att gå omkring i fina trosor utan att någon annan fick se dem. Sagt och gjort, jag laddade ner Tinder. 

 

Jag har haft Tinder två gånger tidigare. Första gången, några månader efter studenten, var när en mycket välmenande och relationsliberal vän tvingade mig att testa på det, då hon antagligen tyckte att jag behövde ligga mer. Vi satt på min turkosa matta hemma i flickrummet och swipeade höger men mest vänster. Jag kommer inte ihåg så mycket från denna historiska dag mer än vad jag kan tänka mig utspelade sig; en nervös och vällvillig Matilda, som inte ville trampa någon på tårna, försökte sig på att välja ut tänkbara kandidater till en evig framtid tillsammans, medan min kompis domderade och skällde ut mig för att jag läste varenda killes profil. Jag var ytterst välmenande, hon var ytterst oförstående till min inställning. Appen raderades bara några veckor senare efter bara ett fåtal användningar. 

Tillfälle nummer två som appen användes vid var när jag "flyttade" till Frankrike för ett år sedan, bara några månader efter att appen kasserats första gången. Jag tänkte: "det vore kanske bra med några franska kompisar", men mest: "nä, nu jävlar ska jag hitta någon att ligga med". Jag swipeade nog inte fler än tio gånger. Fem matchningar  och två meddelanden senare fick jag total panik och kastade iPaden i sängen, springandes därifrån. 

Summan av kardemumman är väl att jag inte passar för Tinder. Om jag skulle få någon diagnos med lätt ångest av internet och teknik som används vid att träffa nya människor, skulle jag inte bli ett dugg förvånad.

 

Nej det gick ju inte helt smärtfritt, mina försök med denna ökända app. Men tillskillnad från hur jag beter mig i livet, så gav jag inte upp. Nu i januari, ett år senare, bestämde jag mig för att försöka igen. Dels för att jag inte hade ändrat mig om det där med att ligga, dels för att jag inte träffar nya människor på naturliga sätt som på skolan eller jobbet.

Jag fick väl inte en flygande start (jag menar, kolla på min Twitter under januari månad) men jag fortsatte. 

Några grejer jag märkte under denna fältstudie(nja) var 1. killar kan ju omöjligt swipea vänster mer än några gånger om dagen så ofta som jag fick matchningar, de kan ju för fan inte sortera! 2. jag hade fortfarande ångest vid varje matchning och 3. jag är sjukt jävla trevlig. Det är sant! Jag är så himla trevlig! Och inte på ett bra sätt!

Jag upptäckte att jag svarade på nästan varje meddelande jag fick(och nej, jag skrev inte först. Jag testade en gång med en snubbe men han svarade inte och av det blev jag ju inte särskilt uppmuntrad att fortsätta med detta modiga beslut).

Nej, jag skrev inte först och det är väl kanske dumt egentligen, men anledningen var att jag inte pallade. Herregud man ska ju vara flirtig och ställa frågor och vara rolig och jag pallade helt enkelt inte. Eftersom snubbar inte verkar välja i första steget så får de välja i andra steget; de får välja vilka tjejer de vill snacka med och sen hänger jag bara med i the flow typ. Utövade alltså noll ansträngning själv för att välja framtida dejt.

 

Tillbaka till poängen. Jag är för trevlig. Nej, rättning; jag är för trevlig för Tinder. 

Det finns väl någon slags tyst överrenskommelse att man kan vara lite hur man vill på Tinder. Att inte svara på meddelanden på en vecka eller inte svara alls typ. Sån var alltså inte jag. Jag svarade de allra flesta, trots ångesten, trots ointresset för att vilja träffas IRL, trots äckligt första meddelande, trots att jag kände mig tillgjord, trots att jag fick svara på(och ställa) samma frågor hela tiden. Det gick allstå sisådär för mig.

 

Men skam den som ger sig (alltså jag i mitt vardagliga liv)! Jag gick på dejter. Jag gick på Tinderdejter. Jag gick på FYRA Tinderdejter på fem dagar. Herregud, den som inte blir imponerad av det kan ju sluta läsa för mer spännande än så kommer den här bloggen aldrig att bli. 

Jag gick alltså på fyra stycken förstagångs-dejter på fem dagar. "Första dejten" är i sig en hel jävla roman att skriva om som inte ska tas upp här, men vi kan väl prata lite om det.

 

"Första dejten". Troligtvis så har ni aldrig träffats innan men om du är på Tinder så har ni med all sannolikhet smsat jävligt mycket i några veckor (om ni inte bara ska träffas för att ligga eller så, eller vad vet jag, man kanske snackar massa innan det med). Tillslut så blir det ju nästan konstigt att veta massa saker och ha känslan av att vara bekant med någon utan att ha träffats. Så då kommer frågan från någon av er (och om ni är som mig så svarar ni något av följande; 1. Absolut! 2. Javisst! 3. Jättegärna! 4. Jamen självklart! med efterföljande; När kan du?) och ni bestämmer träff. Förslagsvis på en bar (för vem vill inte ha alkohol närståendes om det blir pinsam stämning?), men att träffas på dagen är ju lite modigare kanske. 

För det första: första dejter är jobbiga! (särskilt när man inte hinner fixa sig någonting för att man missbedömt tiden, och står då och väntar i en halvsnygg frisyr och en tvådagar gammal tröja som fanns i närheten av sängen när du gick upp vid okristlig tid på morgonen)

För det andra: det är skönt att ha träffats på nätet om du inser att personen framför dig är dum i huvudet. Man kan säga mycket om nätdejting, men tack gode gud för internet om du inser att du aldrig vill träffa människan igen. För har ni inte träffats IRL innan så är det inte så sannolikt att ni kommer göra det i framtiden om ni inte vill. Alltså är Tinder en gudagåva när man inte vill träffa personen igen. För med högsta sannolikhet, även om dejten gick bra, så kommer ni troligtvis inte att träffas igen om ni inte aktivt bestämmer något. 

 

Dejterna hade, kort sagt, varierande framgång.

Sedan den intensiva veckan av fler dejter än jag någonsin varit på innan, har jag inte använt Tinder och har haft "dolt kort" sedan dess. Tur är väl det.

För jag passar helt enkelt inte för Tinder.